Pierluigi Billones musik beskrivs ofta som arkaisk. Som minnande om en urkraft, en ockult stämma ur tidens djup. Och det går att följa dess klang genom studier av kultiska ritualer, genom schamanen, den tibetanske munken – genom antikens tragedier, men också i vår närhet; genom frijazzen, den experimentella rocken och förstås, i den samtida konstmusiken. Billones studietid får sägas ha varit lång, inte förrän i mitten av 90-talet kom en del av hans verk skrivna under de föregående tio åren att få sina uruppföranden. Lektioner för Salvatore Sciarrino under tidigt 80-tal hade givit honom nycklar till ljudens autonomi och lågmälda skönhet. Sedan hade en period av lång tystnad följt innan det tidiga 90-talets möten med Helmut Lachenmann gav honom en djupare strukturell och analytisk förmåga. Det mest avgörande och djupverkande i hans studier återfinns dock annorstädes, han säger själv i en intervju med Laurent Feneyrou:
”Men det djupaste och mest avgörande har varit de år då jag för mig själv studerade utomeuropeisk musik (framför allt solistisk och rituell musik), 60-talets frijazz […] och Andrej Tarkovskijs verk.”
Genom studiet av ritualen som form och tynande eller försvunna musikaliska praktiker är det möjligt att betrakta och förstå utvecklingen av den västerländska konceptionen av ljud på ett alternativt vis. Än idag går det i vissa (animistiska) utmarker att ta del av kulturer där konsten inte är en specifik profession, utan en integrerad del av tillvaron och som sådan en formande del, en del som hjälper till att förklara men också förnya verkligheten. Sensibiliteten, hanteringen av klang och överhuvudtaget hur kropp, ljud, rörelse, rum – helt enkelt människans tillvaro – gestaltar ett sammansatt förhållningssätt, som skulle kunna varit vårt, men som nu är stängt för oss inom ramen för vår tradition. Att försöka förstå och tränga in i avlägsna och relativt orörda kulturer, är ändå ett möjligt sätt att återupprätta en dialog med det förflutna, men också att bli varse djupare sediment i konsten (och därmed människans) väsen. Det är att närma sig en möjlig plats, där dörren till Pierluigi Billones poetik står på glänt.
