| EVENT:
| TID:
| PLATS:
Konsert | Soyuz21
[konsertintroduktion 18.00 | församlingshemmet]
Sascha Armbruster, saxofon, Mats Scheideggger, gitarr, Philip Meier, piano, Jens Ruland, slagverk, Isai Angst, elektronik.
Soyuz21 | Brainzaps (2 sidor)
Program
Kevin Juillerat – Cinque Notturni ([2017]
Kelly Sheehan – BrainZaps [2020]
Edu Haubensak – Schwarz Weiss [1979]
Christian Winther Christensen – Being Apu Sarkar [2009]
Junghae Lee – on the beat [2003]
André Meier – gravities I [2021]
Om konserten
Som ett omfattande spektrum av musikaliska tätheter, från den mest känsliga ljudmålningen till hårda ramar, så presenterar sig konsertprogrammet för soyuz21 – samtida musikensemble Zürich.
Verkkommentarer
Kevin Juillerat – Cinque Notturni ([2017]
spel med färger, former och rum;
blandade ljud – sammansmältningar;
delikat och frenetiskt,
nattligt.
Kelly Sheehan – BrainZaps [2020]
Vad är ”brainzaps”? Du kan också höra dem kallade ”hjärnstörningar”, ”hjärnchocker”, ”hjärnsvängningar” eller ”hjärnrysningar”. De beskrivs ofta som att det känns som korta elektriska stötar i huvudet som ibland strålar ut till andra kroppsdelar. Andra beskriver det som att det känns som att hjärnan en kort stund skakar. Inte en smärtsam känsla men som en påtaglig tryck i ens huvud.
Edu Haubensak – Schwarz Weiss [1979]
’Schwarz Weiss’ är den tidigaste komposition för piano som jag skrev. Utgångspunkten var idén om två sammankopplade delar (Schwarz och Weiss), tydligt särskilda av valet av låga och höga register. På grund av det höga tempot i repetitionerna framträder pianoljudet som ett kontinuerligt flöde. Ömsesidigt förstärkande aggregat av mikroharmoniska resonanser uppstår i instrumentets djupaste och lägsta register (Schwarz). Blandningen av två korsande system – den tempererade stämningen och de naturliga övertonerna – resulterar i ogenomträngliga, fritt strövande och knappast kontrollerbara koncentrationer av ljud i högre register.
Även om ’Weiss’ upprepar samma eller liknande mönster som ’Schwarz’, är det tonala resultatet ett helt annat: de polyfoniskt-melodiska linjerna är kristallklara, det föreskrivna prestissimot låter de enskilda tonerna smälta samman till ett kontinuum och man häpnar över de konstnärliga möjligheterna pianots tangenter möjliggör. Som ett ytterligare element kommer man att uppfatta pianohammarnas motoriserade trummande i fortissimo på strängarna i pianots allra högsta register. Denna etyd, skriven 1979, kommer till liv genom de extrema kontrasterna mellan de två delarna, som möter varandra som oberäkneliga block i rummet.
Christian Winther Christensen – Being Apu Sarkar [2009]
Verket är skrivet för saxofon, piano och slagverk och är en självständig komposition som ändå kan inkorporeras i Christian Winther Christensens opera, den ’falska dokumentären’: ”Dokumentationen av Apu Sarkar”. I korta ordalag är operan äcentrerad kring kompositören Christian Winther Christensen som måste äta en indian. Den första delen är ett samtal mellan Winther Christensen och indianen Abu Sarkar, som är obotligt sjuk. Överenskommelsen är att Winther Christensen ska äta Abu Sarkar efter hans död och på så sätt ta till sig hans egenskaper. I den andra delen av operan äts indianen. Situationen som utvecklades i Being Apu Sarkar är nattvarden – strax innan förvandlingen av indianen börjar.
Junghae Lee – on the beat [2003]
Det fanns en tid då jag var intresserad av visuella aspekter av musikerna. Något som dök upp i deras scennärvaro eller genom tolkningen av musiken under deras framträdande. Och jag ville understryka dessa aspekter genom en musikalisk sammansättning. ”On the Beat” handlar om fysiska aspekter hos musikerna som kommer till uttryck genom ljudet medan de spelar. Musiken sätter också ljuset på den personliga karaktären hos varje musiker. Rörelserna sker inte bara som ett resultat av tolkningen av kompositionen, utan de är också själva en viss del av musiken.
André Meier – gravities I [2021]
”Jag har under lång tid sysslat med de möjligheter som polytempi (flera överlagrade tempon) erbjuder. Tre av mina senaste verk har utforskat genererade öppna/modulära former. ’gravities I’ är nu en studie (för ett större verk) som handlar om tempopolyfoni. Stycket består av korta, modulära satser där de enskilda instrumenten spelar sitt förkomponerade material synkront och/eller i olika tempo (som autonoma enheter) och sekvenser; instrumenten/rösterna synkroniseras med hjälp av gemensamma, ja, ’gravitationspunkter’. Och genom denna gravitation skapas olika, men ändå besläktade, kalejdoskopiska, beskrivningar av samma ’materiella rum’.”