Den italienske tonsättaren Luigi Nono föddes 1924 i Venedig, en stad där musiken alltid spelat en framträdande roll. Där växte den tidiga polyfona musiken fram, där fanns Vivaldi med sina virtuosa konserter. Liszt och Wagner är tonsättare i senromantisk anda, som har Venedig att tacka för mycket.
I detta Venedig, med kanaler, gränder och överdådiga palats kom Nono att leva sitt liv, här kom han i sin tonsättargärning att fånga stadens klanger och kalejdoskopiska prakt. Författare som Marcel Proust och Italo Calvino har skildrat denna kosmopolitiska smältdegel. Nono har gjort musik av samma material.
En oöverstiglig uppgift är det att betrakta ett människoliv i sin helhet. Livets rikedom överväldigar, ju närmare man kommer en människa. Nonos liv utgör inget undantag, men två tydligt åtskilda perioder går att skönja, dels den unge, politiskt radikale Nono, dels den sene, filosofiskt eftertänksamme och närmast esoteriske Nono.
Någon gång i mitten av 1970-talet skedde brytningen. Den innebar en omorientering från politisk idealism till ett slags radikalutopisk idé om lyssnandet. Nonos musik kom att kännetecknas inte bara av tvivel men också av hopp, en musik tätt sammankopplad med död och lidande. De döda – det var föräldrar, vänner, läromästare, men också något som gått förlorat i hans tidigare idealism och hopp om en ny politisk verklighet. Samhällsutvecklingen styrde åt ett annat håll.
Under årets Kalvfestival får vi höra tre sena verk, som alla bär vissa gemensamma drag. I Nonos musik skulle dessa drag finnas kvar och vidareutvecklas ända fram till hans död 1990.
Tre ord ligger nära till hands för att sammanfatta dessa drag: vågen – tystnaden – andningen.
Vågen, det är klangerna som löper längs Venedigs vatten, men även i dess myllrande gränder och klämtande klocktorn. Vågen, som fortplantas och blir till skiftande resonanser mellan öar, kanaler och väggar. Vågen, det är ljudet som förflyttar sig från en
plats i konsertsalen till en annan. Allt är i rörelse, inte bara i en riktning, utan i flera parallella spår. Vågor möts, bryts, ändrar riktning, styrka och form.
Tystnaden – förväntan innan något ännu uttalats. En möjlighet, tystnad som innesluten och dold mening. Men också tystnad som intensitet och vägskäl, som en plats där det gäller att vara uppmärksam åt alla håll. Tystanden är även kort puls, en cessur – inandningen innan uttal.
Andning – i en annan bemärkelse än något mekaniskt. Som det pulserande livet, och även hur andning (in- och utandning) är en bild av själva livscykeln.
Dessa tre ord binds samman i Luigi Nonos musik. Ur tystnaden kommer ljudet. Det sprider sig likt en våg och drar sig sedan tillbaka in i tystnaden. En musikalisk andning är fullbordad.
MUSIKENS GRÄNS
Ljudets horisont är tystnaden. Varje morgon blickar Nono ut mot Adriatiska havets horisont från sitt fönster på ön Giudecca. Allt glittrar, men ändå hörs Venedigs pågående musik även där synfältet upphör. Klockornas slag kan höras, vågornas brus och människornas rop i fjärran.
I de tre verken Fragmente – Stille; An Diotima, ….. sofferte onde serene… och Das atmende Klarsein, möter vi en tonsättare, som i fråga om starka politiska referenser verkar ha blivit stum. Hos den unge Nono finns alltid uttryckliga politiska hänsyftningar, men i dessa verk är musiken plötsligt uteslutande abstrakt. Ändå, om vi synar verken närmare uppenbaras här nästan mer av text och reflektion än någonsin tidigare i Nonos arbeten. Dock, text och reflektioner är nu av annan art.
Poeter och författare som Hölderlin, Majakovskij och Kafka går här att läsa i ljuset av varandra. Filosofer som Nietzsche, Wittgenstein och Nonos nära vän Massimo Cacciari utövar ett starkt inflytande.
Språkets så att säga språkliga betydelse upplöses i dessa textläsningar och ersätts av dess sonora, ljudande egenskaper och till och med av ordlösa betydelser. Nono är övertygad om att vi måste upphöra med att se på lyssnandet eller läsa musiken. Vi måste återupptäcka lyssnandet som en gemensam aktivitet.
Musiken tar vid, där språkets gräns kan skönjas – det är vad Nono börjar höra. Synen har sin horisontlinje, hörseln sin, och musikens utopiska plats blir nu det som befinner sig på andra sidan gränsen. Alltså en möjlig musik, men likafullt en utopisk musik.
Nono återkommer ofta i sina föredrag och anteckningar till österrikaren Robert Musils
stort upplagda romansvit Mannen utan egenskaper. Fjärde kapitlet har rubriken: ”Om det finns verklighetssinne måste det också finnas möjlighetssinne.” Orden rymmer för Nono vad han ser som en tonsättares viktigaste uppgift: att möjliggöra det som blott kan anas. Konstnären är den som bringar i dagen vad världen tidigare inte visste existerade. Synsättet bär antika drag. Stenhuggaren känner i marmorblocket igen något, som han mejslar ut, skapar ett konstverk, som tidigare bara existerat som idé.
Under arbetet med sin stråkkvartett får Nono i sin hand den inspärrade tyske poeten Hölderlins skisser och anteckningar. Nono kan där se hur parallella skeenden samsas på överlagrade papper. Han blir varse olika språk, olika tolkningar av samma dikter, ja, olika möjligheter. Nono skriver: ”När jag hör någonting så hör jag något annat samtidigt, ljud av andra slag som inte hör till de andra. Det är också problemet med olika nivåer av ljud.”
Det ovanstående går igen i samtliga de tre verk vi kommer att få höra på årets festival. Nono arbetar med samtidiga skikt av såväl ljud som strukturer. Låga, vågliknande pulser kan vi lyssna till i …..sofferte onde serene…, öppningen av stråkkvartetten är vidare som ett violinsolo, där övriga ensemblen hela tiden fyller ut resonansen av en fragmentiserad melodilinje. Påfallande är användandet av in- och utandningar i Das atmende Klarsein.
Annat förblir dolt, som exempelvis de Hölderlindikter vilka stråkmusikerna ska reflektera över tyst i de långa, utdragna fermaten i stråkkvartetten, eller som de tyst nedtryckta tangenterna i pianosolot.
Ännu mer fördold är den arbetsmetodik som Nono utvecklar i Das atmende Klarsein
tillsammans med flöjtisten Roberto Fabbriacciani. Där låter de elektronik och instrumentförstärkning utforska musikens rum. Musiken formas allteftersom
upptäckterna görs.
TVIVEL
Luigi Nonos sena musik brukar förknippas med tvivel. Det var inte bara på sin egen förmåga att komponera Nono tvivlade, utan även på publikens förmåga att lyssna. Tvivlet rymmer dock ett hopp. I en tid då världen förefaller att rasa samman (vi måste läsa Nono i ljuset av såväl andra världskrigets fasansfulla minnen som kalla krigets kärnvapenhot – medvetna om att vår egen samtidsbild utstrålar ett liknande mörker) finns hoppet om att vi genom att utmana oss själva kan återuppväcka inte bara vår mänsklighet utan även vårt lyssnande. Det är inte bara till oss själva vi ska lyssna. Det är inte våra egna övertygelser som ska bekräftas. Genom att faktiskt börja höra – varandra – skulle vi kunna återuppväcka det gemensamma lyssnandet, en förmåga som vår kultur enligt Luigi Nono sedan länge har förlorat.