Klaus Lang är en österrikisk organist och tonsättare som utvecklat ett säreget musikaliskt språk. Med en övertygelse om att det vackra inte går att hitta i skönhetssymboler, färgspektakel eller praktfullhet – snarare i nyanser av grått, i det icke-perfekta och i spår av det som försvunnit – och med en tro på att det vackra uppstår i betraktaren och inte finns i det betraktade objektet, skapar Lang en musik som får lyssnaren att vända uppmärksamheten inåt och se det vackra i sig själv. Vi möter ett förhållningssätt som enklast beskrivs som buddhistiskt. Inte bara till klang, utan även till livet. I stället för att pådyvla sin mening låter Lang de musikaliska vibrationerna bli till öppna frågor, som om varje impuls, varje uthållen eller bruten ton blir till en ödmjuk fråga av existentiell art. En musik, som värjer sig mot att föra fram ett budskap och istället får lyssnaren att röra sig mot ett kontemplativt tillstånd – en frihet.
Klaus Lang ser musik som ett fritt och självständigt akustiskt objekt. I sin musik vill han inte använda ljud utan snarare låta ljuden utforskas och ges en möjlighet att veckla ut sin inneboende rika skönhet. Bara när ljud tillåts vara bara ljud kan det upplevas som vad det faktiskt är: ett tidsligt fenomen – hörbar tid. Klaus Lang ser tid som tonsättarens genuina material, och samtidigt som musikens fundamentala innehåll. Enligt hans synsätt är musikaliskt material: tid upplevd genom ljud. Musikens syfte är att skapa upplevelser av tid genom lyssnande. Musik är hörbar tid.